torsdag 28 januari 2016

Hälsobomba kroppen med guldmjölk innan läggdags!

Jag har länge tänkt prova den omtalade guldmjölken - den naturliga nyttobomben som boostar kroppen rejält så här i vintertid på ett läkande och stärkande sätt med två av världens mäktigaste hälsoämnen!

Guldmjölk är nämligen en varm dryck som bl.a. innehåller gurkmeja: en av de absolut nyttigaste örter som finns och som använts i många årtusenden för sina extremt hälsosamma egenskaper -kallas även för världens supermedicin! Gurkmeja är den ört som tillsätts i curry för att ge den dess gula färg, det är en av de mest antiinflammatoriska ämnen som finns, har otroliga läkande egenskaper och är en kraftig antioxidant som är tio gånger starkare än vitaminer. Dessutom stärker och förbättrar den ämnesomsättningen, är renande för blodet och levern (främjar detox rejält), reglerar blodsockernivån, förbättrar immunförsvaret, stärker hjärta och kärl. Bara för att nämna några av dess fantastiska egenskaper! Den innehåller även ingefära: likaså den en dunderört som är antiinflammatorisk, renar njurarna, besitter otroliga läkande egenskaper och bygger upp immunförsvaret. Jag var beredd att det antagligen skulle smaka ganska illa, men vart positivt överraskad av hur den faktiskt smakade rätt gott. Ska bli spännande att se hur den kommer påverka min kropp genom ett glas innan läggdags varje kväll!

Recept Guldmjölk

1. Först måste man förbereda en slags pasta, denna håller 4 veckor i kylskåp:

- 0,5 dl ekologisk gurkmeja
- 0,5 dl ekologisk ingefära
- 1 tsk svartpeppar
- 2 dl vatten   
 
Blanda alla ingredienser i en kastrull och värm medelvärme samtigt som du rör om tills du har en tjock pasta. Låt svalna, häll upp i ren glasburk och förvara i kylskåpet.

2. Guldmjölken:
- 0,5 tsk av pastan
- 2,5 dl vegetabilisk osötad mjölk (jag valde mandelmjölk, men även ris/havremjölk går bra)
- 2 tsk mandelolja/kokosolja
- ev. sötning i form av honung/agave

Bland ner allt utan sötningen i en kastrull och koka upp. Ha i sötningen och drick!
 
Hoppas det smakar! 
Puss! 

måndag 25 januari 2016

Nyfiken på yoga?

Dagarna springer iväg och jag njuter av att få umgås med Kristen. Det är nog det finaste med att ha vänner som bor på andra sidan jorden och som man därmed inte får se så ofta -man uppskattar verkligen den tid man väl får ihop! Tänkte flika in med ett inlägg för alla er som är lite nyfikna på yoga, ett första avkerligen många fler, då det är något som tar upp allt större del av mitt liv.
 
Yoga och jag går tillbaka way back. Under gymnasiet testade jag några pass på mitt dåvarande gym, urtråkigt och så långsamt. I Costa Rica gick jag på surfyoga varje onsdag då instruktören fokuserade på de rygg-, arm- och coremuskler som man använder sig av vid just surfing. Då var det helt okej, ett grymt komplement som gjorde mig smidigare på brädan, men ärligt talat fortfarande boring as hell. Två år senare åkte jag till Bali för att vila upp och stärka min kropp, köpte ett månadskort på en yogastudio gjord av bamboo på stranden och cyklade dit var och varannan morgon för 90 minuters pass. I början kändes 90 minuter som väldigt lång tid, men där och då i mötet med yogan hände något. Jag lärde mig att det finns olika stilar, de jag blev familjär med där var Vinyasa/Hatha och leddes av två helt fantastiska instruktörer. Den upplevelsen var en helt annan än den tråkiga timme jag spenderat på mitt gym åtta år tidigare, under samma yogaklass som jag deklarerat för mig själv varit det tråkigaste jag någonsin gjort och verkligen ingenting för min rastlösa själ. Gymyoga i all ära, men det är bara att gnugga lite på ytan. Kanske var det helt enkelt rätt tid i mitt liv, rätt instruktör, rätt yogastil eller en blandning av dem alla och som gjorde skillnaden. För på yogamattan på Bali förändrades allt. Min kropp blev stark, min otåliga personlighet började tämjas, mitt rastlösa huvud fylldes av ett lugn och utan att låta för hippie (eller för all del, varför inte?) så skulle jag beskriva yogan som en resa mot att verkligen lära känna sig själv. Yoga gör en lycklig! Denna, till en början, urtråkiga gymklass bytte skepnad på Bali och jag var fast. Varför var jag fast? Yogan är som en naturlig drog som gör mig till en starkare, gladare, tryggare och självsäkrare person. Det härliga med yoga är dessutom att det är som ett underbart smörgåsbord fyllt med oändligt många övningar som ger fysisk styrka men också en värld av filosofi som bygger upp den inre styrkan och medvetenheten. Ett utbud där alla själva får bestämma hur mycket man vill ta: vissa väljer bara några övningar för att styrka en viss kroppsdel medan andra väljer att göra den till en grundläggande livsstil. Eller så hittar man en balans mitt i mellan som passar en själv. Jag gör det främst för att yoga laddar upp på min energi, gör mig glad, gör mig till en mer osjälvisk, fördomsfri och öppen människa som är nöjd med mig själv. Tack vare yogan har jag under det senaste året vuxit som person, funnit en stark kärlek till min kropp och den jag är. Och än har jag bara börjat min yogaresa!

Är du nyfiken på att prova? Mina tips är att anmäla dig till en nybörjarkurs på en yogastudio (inte gym) och på så sätt lära dig grunderna.  I Norrköping finns bland annat Kias body in balance (terminskurser), It's Yoga (klippkort) och Vårt Alternativ. När jag väntade J så unnade jag min kropp gravidyoga på Hälsocentrum och att utöva gravidyoga är ett fantastisk sätt att underlätta för kroppen, förebygga gravidskador och förbereda för kommande förlossning. I höstas utövade jag en helt fantastisk termin Virya-yoga på Kias body och denna vår kommer jag testa på Rocket Yoga på It's yoga för att utmana min kropp lite extra! 

Mitt andra tips är att söka kunskap om yoga genom att läsa om dess filosofi (samtidigt som man tar en kurs, du kommer aldrig vara i närheten att förstå vad yoga är bara genom att läsa -du måste utöva och uppleva).
 
Yoga Girl : Att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta
Två av de böcker jag har kommit över är perfekta för dig som vill börja yoga men också dig som yogat en stund - Yoga, ett livsval och Yoga Girl: Att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta. De är lättlästa och ger läsaren en chans att få lära sig mer om utövandet. I Malins bok går hon även in på Ashtanga: filosofin om de åtta stegen som enligt den store indiske filosofen Patanjali menar på leder till riktig sann lycka och hon gör sin tolkning av dem på ytan. Underbar och lätthanterlig läsning som letar sig in på djupet!

fredag 22 januari 2016

Kokosgröt med aprikoser

Igår slängde vi ihop en kvällsgröt till vår lilla kille här hemma som blev väldigt uppskattad. Att göra egen barnmat/gröt är väldigt enkelt och man besparas då alla de tillsatser och sockerarter som gömmer sig i köpealternativen. Dagens gröt fick en bas av bovete/havegryn/nyponskalsmjöl och kokades upp i kokosmjölk. Den i sig är extremt proppad med nyttigheter. För att boosta upp järnhalten då barn behöver 8 mg/dag så hackade jag dessutom ner torkade aprikoser som är en fantastisk järnkälla och tillför även lite naturlig sötma. Viktigt att tänka på när man köper aprikoser är dock att välja de ekologiska då de "vanliga" (dvs icke ekologiska) genomgår en process där man använder en stor dos svavel för att få dem hålla sig orangea i färgen och hålla längre. Svavel är högt allergiframkallande och något som inte hör hemma i våra kroppar, speciellt inte våra barns. Ekologiska är däremot osvavlade och får därav en brun färg.

Grötbas (räcker till många portioner)
1 dl Skrädmjöl (mixa 1 dl eko havregryn med stavmixer till mjöl)
1 dl eko bovetemjöl
0,25 dl nyponskalsmjöl 
Blanda samman alla mjöler och förvara i burk.

Recept Kokosgröt med aprikoser
1,5 - 2 dl kokosmjölk (jag använder Kung Markattas)
1 msk grötmix (se ovan)
4 aprikoser

Koka upp kokosmjölken med grötmixen till önskad konsistens, öka för tjockare. Hacka ner aprikoserna och voíla! 

Hur enkelt och näringsrikt som helst -utan tillsatser och konstigheter! ♡ 

onsdag 20 januari 2016

Man får sörja det barn som aldrig kom

Det jag nu kommer skriva har jag diskuterat med min älskade sambo om och det är okej att jag delar med mig av vår erfarenhet. 

Nu tänker jag nämligen prata om något som man inte pratar om. Inte för min egen skull eller för medkänsla, utan för er alla därute som av någon anledning kämpar för att få ett barn eller syskon. Jag tänker prata om det, som för de flesta är jag säker på, raserar hela ens värld -men som man oftast döljer för omvärlden. Man känner sig ensammast i världen bärandes på en tung sorg som bränner hål i ens bröst utan att man berättar det för andra. En kamp som många kämpar, vissa i några månader andra en hel livstid -alla lika smärtsamma, i tystnad och mörker. Jag pratar om missfall, något som statistiskt drabbar 20% av alla gravida (som man känner till, talet är större på missfall som sker innan kvinnan vet att hon är gravid) men som de flesta väljer att inte prata om. Och när ingen annan pratar om denna erfarenhet så leder det till en tro om det inte har hänt någon annan och kanske att man själv är anledningen till att det skedde. Det får en att känna en fruktansvärd ensamhet och lustigt nog ofta skam i någon form. Skam över att man inte lyckades med den uppgift vi kvinnor är skapade för, över att man sörjer något man tekniskt sett aldrig har haft eller "fanns".

Om man då faktiskt får höra av någon som lite hyschade öppnar upp och säger de magiska orden "det hände oss också" så släpper en tyngd från ens cementtunga bröst som är värd sin vikt i guld. Genast är man inte längre ensam, någon därute vet hur den brännande sorgen känns att bära, någon förstår

Simon och jag har fem syskon sammanlagt, risken är stor att det händer minst en av dem, kanske alla, men förhoppningsvis ingen. Men om det nu  i framtiden gör det, så vill jag att de ska veta att det finns någon därute som vet hur det är att bära sorgen över ett dött barn som aldrig fick födas, som aldrig fick upptäcka vår vackra värld eller träffa sina föräldrar. Jag kommer aldrig kräva att de i sin tur delar med sig av sin erfarenhet, det är ett beslut man själv måste få fatta, men jag vill känna att OM det skulle hända dem så ska de ändå veta att de inte är ensamma. Att vi vet hur det känns, att vi förstår. Detsamma gäller våra vänner och bekanta, och även de vi inte känner. 

Jag vill öppna upp och berätta. Och om det finns någon person därute som i detta nu är med om exakt samma sak, som kan ta åt sig av det jag skriver och känna den där ovärderliga känslan av jag är inte ensam, någon förstår, så är det värt allt. För man får känna, man får sörja så djupt man vill och man får för tusan gråta ögonen ur sig tills det inte längre finns några tårar kvar. 

Det jag nu delar med mig av är något jag och Simon har bearbetat, ändå får jag en klump i halsen av minnet på det som hände och känner samtidigt stor glädje över vår älskade son. Vår första graviditet var i augusti -13, väldigt planerad och glädjen jag kände när jag höll det positiva testet i min hand var ren lycka. Jag överraskade Simon när han kom hem från jobbet med ett paket innehållandes en liten body och ett kort där det stod Grattis älskling, du ska bli pappa! Lyckan var total och vi berättade för våra familjer på roliga sätt ganska omgående. Inte för en minut kände vi oro över att vi kunde bli fråntagna vår obeskrivliga lycka, i vår värld fanns det bara den fjärde april som vår lilla bebis beräknades att komma. Åtta veckor senare kom den där magiska dagen hos barnmorskan,  vi var äntligen i vecka 12 och det första ultraljudet skulle ske! Jag minns att jag knappt kunde sova natten innan och förväntansfullt höll S och jag varandras händer när bm la den kalla gelen på min mage som snart skulle visa vårt lilla barn för första gången. Skärmen visade ett litet foster, men vi såg hur bm letade och letade efter det lilla hjärtat. "Jag ska bara hämta min kollega, ibland är det svårt att hitta" följdes av "vi är så ledsna, barnet dog i vecka 10" och "vi ska se till att ni skickas upp till gyn för att få hjälp med att bli av med det". Vi gick dit den dagen som världens lyckligaste, och gick hem med två brustna hjärtan som man aldrig trodde skulle läka. Det tog en vecka av cytotec och slutligen akut skrapning. Därefter sköljde ett hav av sorg över oss båda. Som om någon vi stod nära hade dött ifrån oss. Och så var det ju, vi hade bara inte fått chansen att träffa personen. Medan vi kämpade med de inre frågorna som Vem var det där inne? En son eller dotter? Hur skulle vårt barn sett ut? Vem skulle vårt barn ha blivit? och Varför överlevde det inte? Kunde jag gjort något annorlunda? så var vi likväl tvungna att meddela de familjemedlemmar och vänner som vi hunnit dela med oss av glädjen till. Jag vet att man aldrig någonsin kan sätta sig in i hur det känns att få missfall om man själv aldrig varit med om det så jag dömer inte oförståelsen som följer med andras reaktioner. Jag hörde någon kommentera att jag överdrev genom att bli så ledsen som jag blev, det var ju "bara ett missfall" det hade ju trots allt inte "hunnit bli ett barn än". Eller små, säkert välmenande, kommentarer som att "vilken tur att det hände nu och inte senare". Men vet ni vad? Det krävs bara ett plustecken för att man ska bli förälder och oavsett när man förlorar ett barn så förlorar man ett barn. Sorgen blir inte mindre betydande för att man aldrig fick träffa det. Det följande året fick vi ytterligare två missfall, ett sent och ett tidigt, alla lika tunga att bära och varje gång vi fick höra om någon annans lycka så påmindes vi om vår egen sorg. Alla måste få bearbeta på sitt eget sätt, ibland ville jag prata om det som hänt  men märkte att de fåtal vi berättade det för hade svårt att hantera det och det var ett obekvämt ämne att ta upp. Man pratar ju inte om sånt, utan låtsas som om ingenting har hänt. Så vi slutade prata om det med andra och behöll sorgen för oss själva.  Vi gjorde en utredning som visade att allt såg helt normalt ut och att jag "har fler ägg än de flesta de träffat, så till den grad att jag gärna fick donera i framtiden om jag ville". Men det tröstade oss inte då. När vi slutligen blev gravida med vår älskade Jonathan så krävdes många ultraljud och oroliga dagar innan vi faktiskt vågade tro på att vår dröm skulle bli verklighet.

Nu vet vi att missfall händer många, fler än man tror och oftast sker det utan anledning. Men vi måste kunna prata om det här, eller i alla fall få möjligheten att göra det, istället för att tystna ner det som om det är något att skämmas för. Jag kommer alltid känna en obeskrivlig lycka över att få vara mamma till just Jonathan, världens gladaste lilla kille som gått på denna jord. Men, det tar inte bort den sorg som jag känt inför våra tre andra små barn som aldrig fick bli. Jag vet att det kan hända igen den dagen vi bestämmer oss för att försöka få ett syskon och smärtan skulle säkert vara densamma även om det nu skulle gälla ett syskon. Jag gläds så innerligt med er som slipper uppleva detta. Som anhörig behöver man inte försöka säga eller göra det rätta, bara finns där för den som är drabbad, krama, lyssna, dela tystnaden och tillåt sorgen att få existera även om du själv inte förstår. Och jag känner djupt för er som av en eller annan anledning kämpar för att ett barn eller syskon, man får sörja och gråta sig tom. Men jag hoppas mest av allt att jag genom att dela med mig av detta kan ge er den där känslan av att ni är inte ensamma med era känslor och tankar. Och det kan vända snabbare än ni tror, håll ihop, våga sörj på ditt sätt och ge inte upp!  / L



måndag 18 januari 2016

Vårt vinterland

Vilken dag! Det är lätt att med hela sin kropp längta efter solen på sommarhimlen eller utlandssemestern när minusgraderna blir många utanför ens fönster. Så till den grad att man glömmer uppskatta att solen även finns här, om än inte lika närvarande, och att vissa dagar slår vilken strand som helst. På sitt egna lilla vis. Idag var en sådan dag. Jag bäddade in vår lilla kille i sin vagn och hans stora blåa slogs snabbt igen, stoppade Oprah Winfreys ljudbok "Things I know for sure" i öronen och begav oss ut på en långpromenad. Jag känner mig så tacksam över att ha nära till naturen och dess underbara vyer. Hoppas ni har en fantastisk start på veckan.

söndag 17 januari 2016

Den nakna sanningen

Det fanns en tid inte alltför långt borta då jag gärna inte gick hemifrån utan foundation i mitt ansikte. Jag kände ett sånt starkt behov av att täcka mina ojämnheter, röda prickar och finnar att jag kände mig extremt obekväm utan. Ändå var jag duktig med att smörja med dyra ansiktskrämer och sminkrengöring... Oavsett om jag använde billiga varianter eller riktiga dyrgripar till hudvård så fanns de där jäkla plitorna där i panna, kinder och haka. Så jag provade att låta huden vara osminkad, ändå var huden i tveklös obalans. Tills jag för 2 år sedan träffade en kvinna, numera god vän, som bad mig prova ekologisk hudvård. Hon frågade om jag visste vad min "vanliga" hudkräm innehöll. Jag hade ärligt talat ingen aning, men tänkte att något riktigt bra måste det väl ändå innehålla så dyr som den är... "Tror du mig om jag säger att den med största sannolikhet innehåller motorolja?" ... Behöver jag säga att jag trodde hon skojade?! Till min enorma förvåning så hade hon rätt, den största ingrediensen i min ansiktskräm (plus de allra flesta välkända märken som med stor sannolikhet sitter i ditt badrumsskåp) innehåller motorolja. Japp, det är sant. Ja de låter det ju inte stå "motorolja" på innehållsförteckningen, utan istället kallar man det för kemiska beteckningar och i folkmun "mineraloljor". Visst låter det positivt laddat med "mineralolja"? Den tråkiga nyheten är att den inte innehåller några som helat mineraler eller vitaminer, eller andra näringsämnen -utan är precis samma olja som man gör motorolja av. Det är en billig ingrediens som lurar din hud att tro att den är återfuktad för en stund genom att lägga sig på ytan som en plastfilm och täppa till. Vad som egentligen händer är att den förstör din huds naturliga balans och rubbar din kropps egna förmåga att stå emot bakterier och binda naturlig fukt. De allra flesta hudkrämer som säljs på marknaden idag är tyvärr fyllda med kemiska och syntetiska ämnen som förstör din hud istället för att göra den välmående. Varför? Det är billigt för tillverkarna! Jag lärde mig dessutom att vår kropp absorberar in 60% av det vi applicerar PÅ vår hud, vilket gör det viktigt att förstå att det är lika viktigt att stoppa bra saker PÅ din kropp som I den. Förutom dessa mineraloljor så finns en lång rad tråkiga kemikalier gömda i vår vanliga hudvård som klassas som starkt allergiframkallande, hormonstörande (vilket kan leda till fertilitetsproblem) och cancerogena ämnen MED MERA. (Efter att ha arbetat med vår kemist och läkemedelsverket har vi nu om någonsin förstått hur mycket skit som de välkända företagen gömmer i sina produkter.)

Så jag började prova en ekologisk ansiktskräm (= utan kemiska och syntetiska ämnen, istället innehåller den ämnen som verkligen kommer från naturen, såsom sötmandelolja, jojobaolja, sheasmör, kokosolja, bivax med mera). Och min hud började sakta med säkert må bättre. Min favorit bland ansiktskrämerna kom från Weleda (ett ekomärke jag älskar) och det var ifrån den jag själv fann inspiration när jag började tillverka vår egen älskade ansiktskräm. För det var just i den här svängen som vårt hudvårdsföretag uppkom: jag märke hur enormt skillnad naturlig hudvård gjorde för min hy och bytte sakta men säkert ut produkt efter produkt, vilket i längden blev ganska dyrt och då kom idéen -tänk om jag kan tillverka ekologisk hudvård av samma höga kvalitet som värstingmärkena men sälja till lägre priser? Så att fler faktiskt skulle ha råd att köpa ekologiskt och inte konstgjord skit (för det är verkligen skit för din hy, låt dig inte luras av prislappen). 

 En intensiv period av plugg och experimentering följde. Jag hämtade inspiration från mina favoritprodukter (vår ansiktskräm grundade sig i Weledas fantastiska ansiktskräm men vi förgyllde den med ännu en ingrediens och säljer den för halva priset av det de erbjuder) och hörde med experter vilka råvaror som är det bästa för vår hy samt vilka leverantörer som säljer de bästa råvarorna! Därefter följde en lika intensiv period då en professionell kemist säkerhetstestade våra produkter och vi registrerade dem hos Läkemedelsverket som godkänd hudvård. Vårt sortiment lanserade vi för ett år sedan och sedan dess har vi växt större än vi någonsin vågade drömma om på detta lilla år. Att våra produkter köps om och om igen (inte bara runt hela Sverige utan även av utlandssvenskar bosatta i bla USA, Australien, Qatar och Malta) är det bästa kvitto man som egenföretagare kan få på att de produkter man erbjuder faktiskt fungerar och uppskattas! I år kommer vi även satsa stort på att växa lokalt med mer kundkontakt, vilket är hur kul som helst! Vi säljer via ett par utvalda återförsäljare, direkt till de som efterfrågar våra produkter (skickar, levererar eller om man vill hämta upp). Dessutom (vilket jag tycker är det roligaste) erbjuder vi homepartyn då vem som helst kan boka in oss, man bjuder hem ett gäng bekanta på en fika och jag kommer hem och berättar mer om skillnaden mellan "kommersiell" och ekologisk hudvård, låter alla få prova/dofta/känna på våra produkter och sedan om man vill så får man beställa. Vi brukar ha det riktigt trevligt! Att boka in ett homeparty är enkelt och någonting som alla verkligen kan göra oavsett hur väl vi känner varandra, man bara skickar oss ett mail hit med önskad tid. Vårt sortimnt består redan av helt underbara krämer, bodybutters, deo, skrubbar, läppvård, babybutter, gravidprodukter,  oljor, sminkrengöring med mera och i år kommer det växa med några riktigt härliga produkter för hela familjen! Tanken med vår hudvård är den ska vara så ekologisk som möjligt, gjord på riktigt lyxiga råvaror och inte kosta skjortan utan faktiskt väldigt prisvärd!

Här nedanför är en bild på mitt nakna ansikte. Något jag för ett par år sedan aldrig skulle lägga upp. Men min hy mår verkligen bra av vår rena och naturliga hudvård, visst är det fortfarande kul att sminka upp sig men det är verkligen ingenting jag behöver för att känna mig bekväm!

Puss!

lördag 16 januari 2016

Smarrig och nyttig räkpaj

Igår hade vi finbesök av Ellinor och hennes fina lilla Walter. Efter att ha varit bästa vänner som unga är det lite extra kul att vi båda fick barn med bara sju månaders mellanrum. Ska bli otroligt kul att få se våra söner växa upp ihop.                                                                                                   Passade även på att slänga ihop en smarrig räkpaj att bjuda på. Älskar pajer! Tänkte dela med mig av receptet. Jag har gjort om pajskalet till glutenfritt, fortfarande supergott men skippat alla tomma kolhydrater och istället fyllt det med mättande bra fetter, protein, vitaminer (så som kalcium och zink) och sesamin (skyddande mot cancer, hjärt- och kärlsjukdomar).

Pajskal


  • 3 dl mandelmjöl
  • 1/2 dl skalade sesamfrön
  • 1 msk fiberhusk
  • 50 g smör
  • 1 tsk salt
  • 1 ägg
  • 1 dl riven ost

Pajsmet 

  • 300 g räkor
  • 2 paket crabfish
  • 4 dl creme fraiche
  • 1 dl dil
  • 0,5 tsk citronpeppar
  • 1,5 dl riven ost (jag föredrar Wästerbottenost)

Pajskalet:
Lägg mandelmjöl och sesamfrön i en mixer och mixa en stund. Tillsätt resten av ingredienserna och arbeta! samman till en deg. Tryck ut degen i en pajform, nagga med en gaffel och ställ sedan in i kylen och låt den vila ca 30 minuter. Förgrädda sedan skalet i 175 grader i ca 10 minuter.

Pajsmet:
Rör ihop räkor, crabfish, creme fraiche, dill, citronpeppar och ost till en smet och häll ut den i pajskaket. Grädda i 175 grader i 30-40 minuter.

SMAKLIG SPIS!


fredag 15 januari 2016

Istället för sött fredagsgodis

... Kan man ju faktiskt slänga ihop en riktig smarrig (och NÄRINGSRIK) efterrätt! Jag är en riktig efterrättsmänniska och här är en nyttobomb till CHOKLADMOUSSE som ofta görs här hemma. Proppad med mineraler, nyttiga fettsyror, antioxidanter och vitaminer som verkar glädjehöjande på vårt humör. Plus att den är riktigt god!

Ren chokladmousse

1 liten banan
1/2 avokado
2 stora tsk kakao (helst )
en nypa vaniljpulver
en klick kokosolja
en skvätt mandelmjölk


Mixa ihop allt med stavmixer och låt stå en stund i kylen.


♡♡♡

torsdag 14 januari 2016

Laura the gypsy

Efter en riktigt hektisk julmånad med vårt företag så är det en fröjd för själen att få några dagar som man i stort sett gör ingenting. Svarar på lite jobbmail och färdigställer nya produktetiketter när lilleman sover middag, men sedan bara är. Idag var vi återigen och mös hos min mormor. Lilleman blev ompysslad till tusen och jag fick sätta en pensel i min hand igen och fortsätta på gårdagens påbörjade tavla. Idag blev hon så gott om klar, Laura the gypsy. Älskar det jag ser i henne, det känslotillstånd som jag känner mig mest hemma i. Ett känslotillstånd jag hamnar i när jag får gå barfota med blommor i håret och gärna en surfbräda till hands. Jag skulle inte vilja säga att man spelar olika roller, men jag känner mig mest som mig själv i två olika tillstånd: 1. när jag får leva ut min kreativitet och företagsamhet, så som hemma i Sverige utvecklandes vårt företag eller liknande. Och 2. utomlands på varmare breddgrader där jag får leva ut den enkla livsstil som jag egentligen älskar. Makes sense? Jag ser mig själv som både den företagsamma tjejen med hundra järn i elden och som barfotatjejen som inte behöver så många ägodelar och lever ett enkelt men rikt liv i solen. Antagligen är det därför jag älskar att resa så mycket till tropiska platser och få sparka av mig skorna? En vacker dag kanske jag hittar ett sätt att få väva samman de bägge känslotillstånden och därmed en livsstil som innehåller dem bägge på samma plats. Längtar till vår familjeresa i mars, då ska bara flipflops, tandborste, bikini och ett par yogapants packas ner i min väska.

Puss!

Scambled pancakes / Pannkaksröra

Torsdag känns som en så typisk pannkaksdag och på senare år har jag blivit en sån rackarns sucker för pannkakor med grädde och sylt. Skulle kunna äta det som frukost, lunch, middag, mellanmål, ja ni fattar -jag gillar pannkakor! Dock är jag verkligen inget fan av det gluten som gömmer sig i  basingrediensen vetemjöl och jag är ännu mera motståndare av socker som finns i den söta sylten. Och som den pannkaksälskare jag är har jag istället hittat på två varianter som är minst lika goda men som istället för att fylla min kropp med ämnen som egentligen inte främjar min hälsa (som "vanliga pannkakor"), är de istället proppade med nyttigheter och bra fetter. Två återkommande favoriter här hemma och jag tänkte dela med mig av ett av recepten. Dessa pannkakor är väldigt låga i kolhydrater (passar perfekt om man äter Gi/LC/LCHF) och går enkelt att göra om till Paleo/Clean Eating.

Och just ja, efter att ha blivit mamma försöker jag hitta smidiga sätt att spara tid i vardagen (utan att slarva) och ett sätt att spara några minuter på vid pannkakstillverkning är steka dem som pannkaksröra -scrambled pancakes. På samma sätt som man steker äggröra så steker man pannkakssmeten, supersmidigt - och dessutom passande för små barnhänder! Istället för sockerfylld sylt tinar jag upp lite blåbär/hallon/jordgubbar. Ett annat bättre syltalternativ är Rene Voltaires chiasylt (så slipper man socker och e-ämnen).

Scrambled pancakes (PANNKAKSRÖRA)
 1 stor portion
- 2 eko ägg
- 1,5 dl eko grädde (Paleo: kokosgrädde)
- 0,5 tsk fiberhusk
- 1 nypa salt (himalaya eller havssalt)
- 1 nypa vaniljpulver (INTE vaniljsocker)
Smör eller kokosolja att steka i
  Vispa/stavmixa samman äggen, grädden, fiberhusk, salt och vaniljpulver till en slät smet. Låt stå och dra ihop sig i 5 min och stek sedan i smör eller kokosolja. Servera med vispgrädde (Paleo: vispad kokosgrädde) och bär.

Väldigt smidigt att slänga ihop, supergott och mättande!



onsdag 13 januari 2016

Chia fresca / Iskiate

God morgon! Här hemma har vi haft en ganska lugn natt, för ovanlighetens skull somnade J innan kl tolv. En sådan kväll som jag egentligen borde använda väl genom att följa hans exempel och sova in de där extra timmarna då sömn är en bristvara sedan nio månader tillbaka. Men icke. De få kvällar som han inte somnar för sent (typ 23 som igår) så blir jag lite överväldigad av att få en stund för mig själv och vill genast göra allt på samma gång. Slutar oftast med att jag ligger och slötittar bloggar/instagram/letar recept eller brainstormar produktidéer och så vips är klockan 01:30 och J vill amma... Och även därefter när jag verkligen vet att jag borde sova, ja då tittar jag en stund till. Sedan sätter jag telefonen i flygplansläge, sätter hörlurarna med ljudbok i öronen och somnar. Så dumt egentligen, men så får det väl vara ibland. Jag ska dock försöka prioritera min sömn mer när det går, ett av mina mål detta år.

Åter till rubriken, chia fresca -har ni hört talas om det? Chiapuddig har nog en hälsotrend som de flesta hört talas om, själv så äter jag mina små chiafrön i en kall dryck som på bilden här nedanför. Och nej det är INTE ett glas med groddäggsvatten som jag fiskat upp ur dammen, det är en proppad powerdryck fylld med c-vitamin och med mer omega 3 än fyra normalstora bitar lax (bland annat). 

Chia Fresca, eller Iskiate som det kallas av lokalbefolkningen, är en dryck som i tusentals år har druckits av den mexikanska indianstammen Tarahumara-folket, även kända för att vara elitlöpare hela bunten. De springer nämligen maratonsträckor varje dag utan att bli trötta. Hemligheten sägs ligga i att dricka chia fresca. En naturlig sorts energidryck som hjälper dem att springa länge och långt då den sägs öka prestationsförmågan och är fylld med nyttigheter. Perfekt att ta innan träning eller bara att kickstarta dagen med. Vad innehåller den då? 

Chia fresca
Ett stort glas kallt vatten
2 msk chiafrön (jag köper mina från Rene Voltaire)
1-3 tsk  saft pressad från eko citron eller lime
ev. lite honung/agave sirap om man vill ha sötma

Rör ner chiafröna i vattnet och låt svälla ett par minuter. 
Tillsätta sedan citron/limesaften och blanda om.
Klart!

Chia är ett riktigt superfrö som per 100 g innehåller: 
21 gram protein, 20 gram omega 3, 34 gram fibrer.

Ha en fin dag!
Puss.